Tisdagsreflektion

Det är banne mig intressant hur man pratar med varandra. Att man kan sitta och lyssna på samma sak men att gå därifrån och ha hört helt olika saker. Eller att jag säger en sak och du hör en annan. Vi kan vara superkoncentrerade och lyssna jättenoga, men det gör liksom ingen skillnad. Det är vad som händer med informationen i skallen som gör skillnad.

Koncentrerad Carolina på den hemliga dagen med jobbet.

När jag gick i gymnasiet var det någon lärare som gav mig ett papper med denna dikt. Författaren är okänd, vill jag minnas, men jag kommer ändå ihåg hur tänkvärt det var att läsa detta. Ingen förstod en ju! 

"När jag ber dig lyssna på mig
och du börjar ge mig råd
så har du inte gjort det jag bad dig om.

När jag ber dig lyssna på mig
och du börjar berätta för mig
varför jag inte borde känna så,
trampar du på mina känslor.
När jag ber dig lyssna på mig
och du känner att du måste göra något
för att lösa mina problem,
har du svikit mig, hur konstigt det än kan verka.
Lyssna! Allt jag bad dig om var att du skulle lyssna
inte prata eller göra – bara lyssna på mig.

Och jag klarar mig själv.
Jag är inte hjälplös. Kanske modfälld och
bristfällig, men inte hjälplös.
När du gör något för mig,
som jag kan och behöver göra själv,
så bidrar du till min ångest och svaghet.
Men när du accepterar att jag känner vad jag känner,
oavsett hur irrationellt det är,
så kan jag sluta försöka övertyga dig
och kan börja arbetet med att
förstå vad som ligger bakom denna känsla.
Och när det är klart, är svaren uppenbara
och jag behöver inte längre några råd."